Senaste inläggen

Av uppikamp - 12 mars 2013 23:30

Först sån ilska,sedan så ledsen,sedan ångest, sedan är det helt tomt..kan de vara gubben som påminner om min morfar som gräver fram gamla minnen. Flickan i mig är mycket rädd för honom, men jag är en kvinna nu och agerar därefter, så det är ju ingen fara. Jag är så leds på att bli påverkad, måste kanske acceptera att det är så och kommer alltid att vara så. Men hur ska jag kunna acceptera det? Nåväl kommer väl dit en dag.

Det änns så motigt just nu, precis som allt är emot mig. Hur kan det kännas så, när allt går så bra och jag hardet så bra. Är nog ångesten och rädslorna som ger den känslan.


ANNONS
Av uppikamp - 21 december 2012 15:35

Vi har flyttat in på övre våningen i vårt nya hus. Det händer hela tiden en massa positiva saker i mitt liv och jag har det jättebra. MEN, ja ett stort men. Jag är nere, ingen livslust. Jag koncentrera mig väldigt mycket på det negativa i livet. Har ingen matlust, bara sug efter sötsaker. Jag hade tänkt jag skulle börja motionera nu efter att vi flyttat in. Men motiverar inte ens mig själv till det, utan tvärtom, ger mig själv skuld då jag inte gör något isåfall på huset, och då drar jag mig för att börja med promenader. Sätter mig framför datorn och går in i sybervärlden och ser på dokumentärer för att fly min egen verklighet in i andras verklighet.

Men nu har jag bestämt mig att ta mig ur det här!! Det är ingen annan än jag själv som kan göra något åt detta!!

Jag har gått ner 14 kilo sedan jag fick min lilla son och allt gick så bra, till för två månader sedan, då släppte jag allt.

Jag tröstäter, är ledsen ävenfast jagkänner att jag inte har något att vara ledsen över.

det här skall jag göra nu.

Ta tag i problemen och lösa dem, inte bara i tanke utan också i handling!

Börja ta promenader minst 2ggr i veckan.

Ta min medicin varje dag.

Äta regelbundet



ANNONS
Av uppikamp - 20 november 2012 11:05

Jag vet inte.....min samtalsterapeut säger att jag alltid säger så när jag mår dåligt. Och det kan ju vara sant, de är ju så jag känner....JAG VET INTE, men jag mår dåligt, känns bara tomt i mig och jag känner mig så osäker just nu på vad jag ska tro på. Är det så att jag också mår dåligt av det andra som varit i mitt liv. Ja så är det!!Men det känns så konstigt, dumt, fel och tokigt att säga det!!!! För att mamma och pappa som alltid stöttat, funnits där, velat mitt bästa. De dom tror så stenhårt på, de gör att jag mår dåligt nu och då. De dom valt att tro på, de kan och vill jag inte tro på. De ha jag valt bort. Dom accepterar mig för det, men ändå så tror och tycker dom att jag gjort fel val. Även fast dom inte säger det rakt ut, så har jag ju hört dom många många gånger säga det tidigare i mitt liv, inte om mig, men om andra, och samma gäller ju mig nu. Jag följer hordomsdjävulen, lever som en hora och förblir de så länge som jag inte omvänder mig och ber om nåd av jesus kristus. Hur bra jag än lever och gör så räcker det inte, för det är egenrättfärdighet, jag måste bli liten igen och ta emot kristi rättfärdighet, det är de enda som gäller för dom. Det känns hårt, hårt, hårt att inte få. mötas och komma överens om det någonstans hos min far och mor som betyder såååååååå mycket för mig!!! Dom accepterar mig för att jag är människa men inte för den jag är, dom ser på mig på ett helt annat sätt än vad jag ser mig. Det känns konstigt, och det värsta är att jag känner att det inte är någon idé att berätta det jag känner, tror och tycker. För då kommer dom med sitt inprogrammerade tänk, som jag håller på att radera ut från mig. Som i deras värld är att bli förhärdad, men blir inte påverkad av guds röst.

Men herregud!! Jag ha börjat förstå nu att det dom talar om, guds och djävulens röst, det är ju ens egna tankar och känslor. Dom kan vi ju själva styra och välja vilket som är bäst, det är inte att välja djävul eller gud, utan väldigt individuellt vad som är bäst! De känns så dumt att säga emot det min älskade pappa har lärt mig med omsorg och tålamod. Jag minns hur han kärlksfullt nattade mig, höll sin trygga hand på pannan och förklarade många kvällar vad bönen fader vår betydde. De var som en gonattsaga han berättade för mig. Min pappa som visste och kunde allt, han var och är min hjälte! Men allt blir så fel när han vill väl för att han tror som han tror.

Det är han som har funnits där och hjälpt mig när de svåraste perioderna har varit. Det är han som är stark! Han är min pappa och jag är stolt över honom, men ändå önskar jag att hans tro hade varit annorlunda. En önskan som är det mest förbjudna, för hade han inte haft den så hade inte någon i min familj haft chansen att komma till himlen. J herregud, jag ha valt helvetet! Helt självmant har jag börjat att lyssna på djävulen, jag låter honom förhärda mig. Det kommer jag att ångra i helvete då jag inte kan undfly verkligheten. Men om man inte kan se denna verklighet, varför får man inte ifrågasätta den, tvivla på den!!?? Okej är det bra för dig att tro så, dåså vad bra!!! Men om det inte är bra för mig, varför kan du inte vara glad för att jag hittar en väg som känns bra!!! Varför måste du vara så d-a destruktiv och tro att du inte lyckats hålla mig på rätt väg och nu har din uppgift blivit misslyckad och därmed givk min själ förlorad, ditt eget barns själ!! Det känns grymt att du bara fortsätter och fortsätter att vara i en så destuktiv tro! För du är världens bästa pappa! Du är så snäll, omtänksam och god, men absolut inte perfekt!! Hör du, jag tror att du är en god människa!!! Om man gör något bra, varför kan man inte tillägna sig det, varför ska det vara synd! Hur i hela friden kan gud och jesus styra dina tankar och handlingar???? ! Det blir ju som att man inte är någonting. Gör man något bra så är det fel att tillägna sig det, för det skall tillägnas gud och jesus, gör man något fel ja då bero de ju såklart pga av att människan i grund och botten är ond och däräv har alla dessa hemska tankar, känslor och handlingar. Tur att jesus finns och räddar oss. Men hörrö, varifrån kommer dom bra tankarna och känslorna ifrån?? DU vet när allt känns bra, är det gud som ger dom åt oss eller vad?

Ja du pappa, när jag skriver här så de tankar jag får upp är, hooja vad tragiskt. Det är synd att välja att försöka hålla sig till bra tankar, göra sånt som man mår bra av till viss del. Men varför just så, det blir ju så extremt, i alla fall för mig. Jag hör redan dina ord i mitt huvud när jag tänker så här. " Guds tankar är så mycket högre än människans tankar, så människan inte kan förstå dom" "Kristi gåvosmått" Varför har gud gett olika storlek på gåvomåtten åt alla människor då alla är lika mycket värda och han inte gör någon skillnad på människan??? Har vi inte olika begåvningar för att vi är individuella och unika och för att vi har haft olika liv och erfarenheter. Jag tycker jag tänker logiskt, men du tycker att djävulen vridit mina ögon felvänt.

Jajja!!!!!!!!!!!!! De är bara så att jag får placera dig där du är, och hitta en plats åt mig där jag mår bra. Jag får acceptera att du dömmer ut mig och ser mig som en hora. Men jag måste börja lita på mig själv, de jag tror på, mina tankar och känslor. Jag måste börja våga ifrågasätta de du pratar om och kolla upp om de är sant. Det betyder inte att jag inte litar på dig, utan det betyder att även du kan ha fel i något, för du är en människa och de du säger är inte en förmedling från gud. Du är inte guds redskap utan du är en männsika som jag med egna tankar, känslor och egenskaper.

Där har jag det!!! Jag har ju alltid sett dig även som guds redskap, även dom andra predikanterna. Inte konstigt att de blir dubbelt. Ni är männsikor, men samtidigt skall gud använda er som ett redskap och tala genom er, som om att ni är en megafon med en inkopplad dator varifrån gud styr er. Herregud!

Av uppikamp - 22 juni 2011 12:10

Sitter framför datorn och hör på musik. Borde egentligen göra annat, har så mkt att göra. Nååå de blir som det blir.

Jag mår bra nu för tiden, tar medicin varje dag och de behöver jag allra helst nu när jag e gravid. Graviditeten går så otroligt bra så jag kan inte nästan tro att det är sant. Har typ nästan inga besvär alls.


Men nu är det sista veckan jag jobbar, sedan ska jag ha semester och de skrämmer mig. Jag vet inte varför, det är som att jobbet gör mitt övriga liv meningsfullt. Men det är väl så att allt har ett sammanhang. Har jag jobbet som jag trivs med, som jag verkligen vill angagera mig i, så klarar jag ekonomiskt också med det liv jag vill ha.


Och just nu dessa senaste dagarna ha jag haft en ångest liggandes över mig som inte vill släppa taget om mig. Men det kan vara att jag är stressad som min pappa säger. De är som att jag har en konstig känsla över mig hela tiden, att ingenting händer, jag bara är på olika ställen, ringer en massa samtal men ingenting blir gjort. Men jag vet ju att jag kommit frammåt ialla fall.


Sedan vet jag inte det här med sex. Jag vill ha sex, jag har behov, men det blir ingenting, det är en sån sorg och jag känner mig så maktlös, när jag inte kan hjälpa min pojkvän. Annars har vi så lite sex, men då kunde jag leva på de mellan gångerna. Men nu när min mage har växt har vi inte haft sex på över två månader. Han säger att det känns konstigt nu när jag är gravid och det verkar så jobbigt för honom att prata om det, så jag vill inte heller vara för frågvis och pressa honom. Men det gör mig så ledsen och jag gråter mkt pga detta, jag vet inte. Jag försöker tillfredställa mig själv, men det gör mig bara mer frustrerad att jag inte får honom, det är som att det är bara han som duger. Kanske är de så att jag behöver få bekräftelse att jag duger även nu när jag förändrats. Är så rädd hur detta ska fortsätta när barnet kommer. Vill inte att allt detta ska ta slut, vill kämpa för att hålla glöden uppe, vill inte att vi ska glida ifrån varann. Men det behöver ju inte leda till det. Men känner mig så liten och maktlös. 

Av uppikamp - 19 mars 2011 22:26

Väntar barn med min pojkvän och allt känns så roligt och spännande, ser framemot att få barnet. Men samtidigt så är min kropp och mitt psyke så misshandlat att jag känner att jag inte orkar längre. Att kämpa emot varje dag. Ignorera ångesten som sätter sig som en dimma runt hela livet, gör så att jag känner att jag inte lever med i mitt liv fullt ut. Kroppen som ger mig såna äckelkänslor så jag inte står ut, kommer bara plötsligt och sköljer över mig så intensivt och hårt att jag inte vet vad jag ska ta vägen med mig själv, har då ingenstans att fly.

Just nu är hela kroppen på helspänn, beredd att fly när som helst, är så lättretlig, lättskrämd och känslig.Vet inte vad jag ska göra, bara reagerar och orkar inte med det. Känner bara, låt mig vara ifred, men ändå vill jag inte vara ensam för då blir allt bara ännu värre.

Ja vad ska man göra. Låta de vara och fara förbi, om de nu gör det!!!

Av uppikamp - 9 februari 2011 14:22

Sitter och lyssnar på Caroline af ugglas "vill inte spela glad". Har inte gillat henne och hennes låtar, men jag har förstått nu att hon tar upp sådant som jag skäms över hos mig själv. Så nu lyssnar jag för fullt och gillar det mer och mer.


Av uppikamp - 8 december 2010 20:39

Ser på "I form med Anna Anka". Känner att jag tränar ganska bra ändå, tre till fyra gånger i veckan. Men äter bra gör jag inte alls, sean jag flyttat hit ner så har mina matvanor försämrats drastiskt. Jag tröstäter, trycker i mig godsaker och äter inte ordentligt med mat, för mat ha jag inte lust till. Men kan man alltid äta, det är min tröst. Men något jag ser att jag verkligen saknar som de i programmet har är vännerna och de nära. Sedan jag flyttat hit är jag väldigt ENSAM!!! Saknar verkligen mor o far, brorsona och systrarna, mina fina vänner. Nå men så är det nog ett tag till, tar ett tag innan jag skaffat mig vänner. Allt har sin tid. Och nu en hemlighet, en stor hemlighet. Jag tror faktiskt att jag är gravid! =)

Av uppikamp - 16 november 2010 13:41

Jag mår inte alls bra nu, jag gör illa mig hela tiden. Har mkt ångest. Min kille har inte sexlust och jag känner att jag inte är attraktiv,att jag är äcklig, jag äcklar mig själv så mkt att jag vet inte var jag ska ta vägen. Känns som att killens intresse för sex bekräftar det. Men jag vet ju att så inte är fallet, annars skulle vi inte haft den kroppskontakt vi har. Vi har sex var annan eller var tredje vecka, o de tycker jag är lite. Men sånt e livet, man kan inte ha lust jämt. o alla ha sina perioder. Sex ä inte allt o jag kan tillfredställa mig själv.Men frågan är bara, kan jag det? Känns inte som de!! Varför har jag sex? bekräftelse??

Känner att jag längtar till hans kropp o den otroliga närheten till varann som man får, känns som vi kommer in i varandras själar. Men kan jag inte få den känslan på annat sätt? Kanske, jag vet inte.

Näää nu få jag ta o göra något som jag vet kan bota mig i längden, träna, som jag planerat att jag ska göra idag. Jag ha kommit igång med styrketräningen, o e känns så bra. Tänkte träna ngra muskelgrupper idag o sedan springa en sväng.

Ska upprepa det jag haft som mantra en gång i tiden.

STYRKETRÄNING ÄR STYRKA I KROPPEN, STYRKA I SJÄLEN OCH STYRKA I LIVET!

Och det stämmer, det vet jag!!!!

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2013
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kampen i ett fängelse(min kropp) med Blogkeen
Följ kampen i ett fängelse(min kropp) med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se