kampen i ett fängelse(min kropp)

Sitter framför datorn och hör på musik. Borde egentligen göra annat, har så mkt att göra. Nååå de blir som det blir.

Jag mår bra nu för tiden, tar medicin varje dag och de behöver jag allra helst nu när jag e gravid. Graviditeten går så otroligt bra så jag kan inte nästan tro att det är sant. Har typ nästan inga besvär alls.

Men nu är det sista veckan jag jobbar, sedan ska jag ha semester och de skrämmer mig. Jag vet inte varför, det är som att jobbet gör mitt övriga liv meningsfullt. Men det är väl så att allt har ett sammanhang. Har jag jobbet som jag trivs med, som jag verkligen vill angagera mig i, så klarar jag ekonomiskt också med det liv jag vill ha.

Och just nu dessa senaste dagarna ha jag haft en ångest liggandes över mig som inte vill släppa taget om mig. Men det kan vara att jag är stressad som min pappa säger. De är som att jag har en konstig känsla över mig hela tiden, att ingenting händer, jag bara är på olika ställen, ringer en massa samtal men ingenting blir gjort. Men jag vet ju att jag kommit frammåt ialla fall.

Sedan vet jag inte det här med sex. Jag vill ha sex, jag har behov, men det blir ingenting, det är en sån sorg och jag känner mig så maktlös, när jag inte kan hjälpa min pojkvän. Annars har vi så lite sex, men då kunde jag leva på de mellan gångerna. Men nu när min mage har växt har vi inte haft sex på över två månader. Han säger att det känns konstigt nu när jag är gravid och det verkar så jobbigt för honom att prata om det, så jag vill inte heller vara för frågvis och pressa honom. Men det gör mig så ledsen och jag gråter mkt pga detta, jag vet inte. Jag försöker tillfredställa mig själv, men det gör mig bara mer frustrerad att jag inte får honom, det är som att det är bara han som duger. Kanske är de så att jag behöver få bekräftelse att jag duger även nu när jag förändrats. Är så rädd hur detta ska fortsätta när barnet kommer. Vill inte att allt detta ska ta slut, vill kämpa för att hålla glöden uppe, vill inte att vi ska glida ifrån varann. Men det behöver ju inte leda till det. Men känner mig så liten och maktlös. 

Väntar barn med min pojkvän och allt känns så roligt och spännande, ser framemot att få barnet. Men samtidigt så är min kropp och mitt psyke så misshandlat att jag känner att jag inte orkar längre. Att kämpa emot varje dag. Ignorera ångesten som sätter sig som en dimma runt hela livet, gör så att jag känner att jag inte lever med i mitt liv fullt ut. Kroppen som ger mig såna äckelkänslor så jag inte står ut, kommer bara plötsligt och sköljer över mig så intensivt och hårt att jag inte vet vad jag ska ta vägen med mig själv, har då ingenstans att fly.

Just nu är hela kroppen på helspänn, beredd att fly när som helst, är så lättretlig, lättskrämd och känslig.Vet inte vad jag ska göra, bara reagerar och orkar inte med det. Känner bara, låt mig vara ifred, men ändå vill jag inte vara ensam för då blir allt bara ännu värre.

Ja vad ska man göra. Låta de vara och fara förbi, om de nu gör det!!!

Sitter och lyssnar på Caroline af ugglas "vill inte spela glad". Har inte gillat henne och hennes låtar, men jag har förstått nu att hon tar upp sådant som jag skäms över hos mig själv. Så nu lyssnar jag för fullt och gillar det mer och mer.

Ser på "I form med Anna Anka". Känner att jag tränar ganska bra ändå, tre till fyra gånger i veckan. Men äter bra gör jag inte alls, sean jag flyttat hit ner så har mina matvanor försämrats drastiskt. Jag tröstäter, trycker i mig godsaker och äter inte ordentligt med mat, för mat ha jag inte lust till. Men kan man alltid äta, det är min tröst. Men något jag ser att jag verkligen saknar som de i programmet har är vännerna och de nära. Sedan jag flyttat hit är jag väldigt ENSAM!!! Saknar verkligen mor o far, brorsona och systrarna, mina fina vänner. Nå men så är det nog ett tag till, tar ett tag innan jag skaffat mig vänner. Allt har sin tid. Och nu en hemlighet, en stor hemlighet. Jag tror faktiskt att jag är gravid! =)

Jag mår inte alls bra nu, jag gör illa mig hela tiden. Har mkt ångest. Min kille har inte sexlust och jag känner att jag inte är attraktiv,att jag är äcklig, jag äcklar mig själv så mkt att jag vet inte var jag ska ta vägen. Känns som att killens intresse för sex bekräftar det. Men jag vet ju att så inte är fallet, annars skulle vi inte haft den kroppskontakt vi har. Vi har sex var annan eller var tredje vecka, o de tycker jag är lite. Men sånt e livet, man kan inte ha lust jämt. o alla ha sina perioder. Sex ä inte allt o jag kan tillfredställa mig själv.Men frågan är bara, kan jag det? Känns inte som de!! Varför har jag sex? bekräftelse??

Känner att jag längtar till hans kropp o den otroliga närheten till varann som man får, känns som vi kommer in i varandras själar. Men kan jag inte få den känslan på annat sätt? Kanske, jag vet inte.

Näää nu få jag ta o göra något som jag vet kan bota mig i längden, träna, som jag planerat att jag ska göra idag. Jag ha kommit igång med styrketräningen, o e känns så bra. Tänkte träna ngra muskelgrupper idag o sedan springa en sväng.

Ska upprepa det jag haft som mantra en gång i tiden.

STYRKETRÄNING ÄR STYRKA I KROPPEN, STYRKA I SJÄLEN OCH STYRKA I LIVET!

Och det stämmer, det vet jag!!!!

KALLE VILL MIG VÄL!!

Idag ha jag sovit länge, ända till klockan 10. Och jag ha dåligt samvete för att jag sovit bort hela dagen, har ju hur mkt om helt kvar att göra på hönsgården och hönsen kommer imorgon.Nu sitter jag här vid köksbordet o dricker morgonkaffe, har ätit världens sämsta frukost, 2 hårdbröd. Nåå jag får väl ta o äta lunch här strax eftersom klockan ju redan är så mkt.

Nu mår jag väldigt bra och det gjorde jag igår oxå, förutom då jag gjorde illa mej.

Jag var in o såg porrfilm, hade glömt hur jag blir då, jag gör inte de för njutningens skull. Nej då måste jag se sådant som inte e bra. Jag var o såg på en film som handlade om hur sonen våldtog sin mor brutalt. När jag ser på det så är jag livrädd o har sån ångest, har samma förskräckliga känsla i kroppen som när jag var barn o morfar var på mig. Sedan mår jag SKIT! Var tvungen att ringa min K då för att kunna lugna ner mig. Jag tror jag gör det för att återuppleva det jag varit med om. Hör ju till sjukdomsbilden PTSD, och då underhåller jag sjukdomen så att de tar längre tid att komma ifrån den. Jag kan inte se på porrfilm, och överhuvudtaget ska jag inte göra det för jag tycker det inte är något bra att stödja. Eftersom hela porrindustrin e sjuk. Dessa människor som är med får betalt för det här, och det är helt sjukt. Jag vet att det är många där som är som jag, som bara gör det för att göra illa sig själv. Dom säger att dom gillar det även fast dom i grund och botten inte gör det. Jag själv hade kunnat vara där, och jag tackar för mitt liv att det inte gått så för mig!!!

Jag ha de bra. Jag måste hålla mig till min K för att bli tillfredställd och få njuta, för han respekterar mig o vill mig väl. Därför kan han lära mig hur jag ska behandla mig själv, för jag respekterar inte mig.

Jag är så glad och tacksam för att jag har honom!!!

idag var jag till kuratorn o pratade..de känns så skönt. Jag tycker vi fick bra kontakt på en gång och det känns som hon kan ta mig på ett bra sätt. Hon stöttar mig så att jag klarar att prata om det mkt svåra som varit. Känndes så skönt att få höra att de är bra för mig att få prata ut och inte gå runt o bära på sakerna själva. För prata jag inte med andra så försöker man hjälpa sig själv och å kan man inte alltid tänka så klart själv och då kan de bli så fel.

Jag känner en så stor lättnad av att höra att jag är hård mot mig själv och straffar mig.. Känns bra att veta att när jag pratar om det som jag bär på så lättar skammen, och skammen är tung att bära.

Många gånger då jag tror att nån ska tycka si eller så om mig så är det vad jag själv tycker om mig. Känns som att det är viktigt för mig att jag är medveten om det så kanske  de dyker upp i minet hos mig och kan då avvika från de tankarna.

Min kille är världens bästa, jag förstår inte hur han kan med mig så bra, han orkar lyssna och stötta mig. Jag måste prata med honom så han et om vad jag tänker och känner. Och han har sagt nu varje gång jag blir ensam hemma att; blir de så att du mår dåligt så ska du ringa mig o prata, du får inte tänka å att du stör mig. Mår du dåligt så måste du få prata och få ut de. Känns så skönt att ha honom, och han ha rätt, jag måste tänka så. För det hjälper att få tömma ut de som känns dåligt och jag känner mig trygg när jag få höra hans röst.

JAG ÄLSKAR DIG HÖGT MIN ÄLSKADE!!!