Jag tycker att jag ha en liten svacka nu med att tillfredställa mig, det är något som känns fel. Ha just nu också mindre lust, få kämpa med lusten. Jag anser det mycket viktigt för mitt välmåendes skull. Dels ger det måbra hormoner, dels är det ett sätt att bry sig om sig själv och göra något som är skönt och bra åt mig själv, sedan något som är väldigt viktigt är att jag lär känna mig själv och min kropp. Men så är det någon känsla som inte känns bra, jag funderar vad det är, nå men de kommer fram och går över det vet jag, men få analysera. Men den känslan gör ofta så att jag avbryter och känner att det inte är någon idé, de är som att jag ger upp då, därför känns det så viktigt att få bort känslan.

Nu sist när jag tilfredställde mig, så gick de bra, men då när jag fantiserar om en snygg kille som finns i verkligheten så finns känslan där att det kanske ändå inte är så bra för mig att göra det. Eftersom jag ha en skev självbild, där jag endast ser mig som ett sexredskap och att inte killar alls kan se något annat hos mig. Då blir jag lite orolig om den självbilden förstärks även när jag bara fantiserar, för jag vill få bort den känslan och den bilden av mig själv, och sedan är jag orolig att jag ska få den känslan att den här killen bara ser mig som ett sexobjekt.

Nå jag får prata med min kurator om de, men sex vet jag att jag inte kan ha förrän jag känner en kille bättre och att jag ha fått bekräftat att den här killen ser något annat hos mig än min kropp, den dagen jag får den erfarenheten så tror jag att det blir ett rejält uppsving för min självkänsla och självbild.Men jag märker att jag lätt faller dit, ger en kille mig en invit på sex, så är det som något händer med mig. Här en dag så var det en kille som ville och jag som sa att jag ville, men sedan kände jag bara att de går ju inte, även fast jag hade kunnat tänka mig att ha ett ligg med honom. Nej, de går inte känner jag, eftersom jag känner direkt när en kille visar ngt intresse för mig så känner jag att de e kroppen dom e intresserade utav. Och när ngn kille vill ha sex med mig så blir det som bekräftat att jag bara e en kropp. Därför har jag bestämt mig nu för att tacka nej till sex, även fast jag hade velat ha sex. Och sätta allt krut på att kämpa med att kunna snacka med killar om ytliga saker bara, även fast dom e singlar o snygga. För om jag gör så då får jag min självbild ändrad på så sätt att de blir bekräftat att killar kan va intresserad utav mig på annat sätt än av bara sex.

Jag minns en gång när vi lekte kurragömma, jag o mina syskon o morfar. Morfar lekte mycket med oss barn. Men jag minns den gången att jag o morfar gömde oss bakom en buske och jag var livrädd att han skulle göra något där, men han gjorde inget. Han var som så oberäknelig, ibland sökte han som en galning efter tillfällen och ibland så brydde han inte alls, kanske de var vid sådana tillfällen då han ansåg de alldeles för riskabelt att bli upptäckt. Men för mig vart de då så att jag inte visste var jag hade honom, och det gav mig ett hopp att han kanske skulle sluta. Ett hopp som krossades!!För ju äldre jag blev, desto mer skedde de och desto mer krävde han.

Jag önskar jag hade kunnat skriva annorlunda, men just nu känns allt bara jobbig!! Känns som jag bara hade velat dö, inte leva mer!! Känns hopplöst. Nå nu åker jag kana ner, jag vet inte varför, men livet är väl upp o ner, åsså kanske de är det att jag tänker alldeles för mkt.

Nå jag skiter i allt, och lever bara vidare! De är så mkt jag vill förändra hos mig själv, som känns så hopplöst svårt och det känns som jag inte kommer ngn vart med de.

Jaja en dag i taget, en minut i taget, en sekund i taget!!! Men när en sekund känns outhärdlig, känns som en plåga!! Och när man känner att man inte kan släppa tankeverksamheten runt ett problem man ha som man vill lösa men inte vet hur! Hur gör man då!!!

Jaaha nu märker jag att jag ha den där klumpen i halsen, de är alltså ångest jag ha nu, ångesten gör att allt känns mkt större. Alltså ger jag mig av här ifrån ensamheten, måste känna mig trygg.

Jag känner mig så frustrerad!!! Jag känner mig sjukt ledsen!!! Jag blir galen!!!

Han hindrar mig, han hindrar mig att leva mitt liv!!!! FORTFARANDE!!! Jag blir så arg, ARG!!!!!

Jag är intresserad av en kille och vill verkligen lära känna honom. Men jag klarar inte öppna mig och prata med honom, jag är för rädd!! Vad är jag rädd för??? Är det kanske att jag är rädd för att han ska börja leka med mina känslor, precis som min morfar gjorde. Min morfar ville ha tillgång till min kropp, och för att komma åt den utan att störas så lekte han med mina känslor. Jag har börjat tro att de är så. Sedan så tror jag att min självbild spelar in. Ja de är vad jag tror, men jag vill inte tänka att det är så, för de kan bero på annat också.

Jag vill komma över det NU!!! Men det går inte,de måste ta den tid det tar, de går inte att hasta o tvinga fram sig, för då låser det sig, jag måste ha tålamod!! Och jag ha tålamod och tänker inte ge mig, jag tänker komma över de o lära känna denna kille!! Men jag blir så galen för jag vet inte hur länge killen ha tålamod, när han ger upp!!! Jag blir så ARG!!! För jag vet ju inte då vad det är jag mistar, jag ha ingen chans till att få reda på de!!! Jag vet inte hur jag ska få honom att förstå att jag verkligen vill lära känna honom, när jag inte pratar!!! Hur ska han veta att jag vill prata!!!

Jag känner mig död, jag dör inombords igen och igen!!

Men jag ska se till att jag kommer över det här, jag ska kunna lära känna killar jag vill lära känna!! Jag ger inte upp, även om killarna ger upp!!! För jag vet att jag kommer en dag över det!!

Nu är jag här igen..tagit en paus ifrån detta bloggande, har koncentrerat mig på att gå igenom det jag skrivit här med min kurator, ha fått bolla minnen o tankar med henne, men ha inte än hunnit gå igenom allt. Men det går frammåt.

Jag mår rätt bra idag, även fast jag har sovit ganska dåligt de sista nätterna. Vet inte varför, men de e så ibland, nå men jag försöker se till så att jag ta de lungt på dagarna när jag sovit dåligt så jag ska orka. För man ha inte samma energi och jag ha lärt mig att jag måste tillåta mig att släppa taget o ta de lungt, för de måste alla göra för att orka.

Så de känns faktiskt ganska bra ändå.