Helgen ha varit super!! Ha fått umgås med min K o haft det helt underbart, men tiden går ju så fort o man hinner ju bara komma så ska man åka. Men de e ju bra, fö då ha man de roligt ihop när de e så =)

Men nu få vi ju talas vid via telefon o de fungerar utmärkt d också!! :)

Mitt liv e skitbra, visst e d kämpigt emellanåt, men jag ha de helt underbart o jag e lycklig, det e de viktigaste!! Men nu ska jag dra iväg på stan o inhandla lite saker hit hem, så de bli fint o ombonat här, vill ändra lite färger här hemma också!! NUUUUU ha jag vårkänslor o JAG E KÄÄÄR!!! så jag ha energi till tusen!!!

ÄLSKAR DIG MIN UNDERBARA K!!!

De e som så roligt!! Jag skriver här till en massa männsikor som om jag talar med dem, men dom vet ju inte om denna blogg, de finns ingen annan än jag som vet om den här!! Jag är helt anonym o de tänker jag vara, för jag tänker inte utelämna mig så, de blir bara jobbigt för mig o min omgivning! Men jag vill ha den ute så här på nätet för jag tycker de är viktigt att de kommer ut sådant här så skapar de mer förståelse i samhället och för att styrka indra överlevare och för att få styrka av andra överlevare!! Så länge ingen vet vem jag är så kan jag lämna ut mig så här, eftersom dom som läser det inte vet vem jag är och inte känner mig så bli de inte så nära. För jag vet att de är mkt jobbigare att läsa om ngn man känner väl än om ngn man inte känner. För om man läser om sådana kränkningar som hänt nån man är känslomässigt bunden till, så blir de för jobbigt o känna med. Och jag vill inte utsätta min nära för det, det dom ser är tillräckligt för dom.

Jag känner mig så nere nu. Varför!!! Jag ha ju de så bra, jag ha ju allt!! Men ändå känner jag ingen lust till att leva, är här långt nere. Allt känns bara så tungt att göra, alla vardagliga saker. Äta, sova , skita, laga mat, städa, umgås...ALLT känns så otroligt jobbigt att göra, känns som att det är som att bestiga ett berg. Men gör ju de ändå. Men känner att jag hade velat känna lust till att göra en massa, fa ut i skogen o åka skidor när det är så soligt o fint väder. Men inte, känner ingen lust till nåt. Hade helst av allt velat försvinna!! Jajja sånt e livet! O npg ta jag väl mig upp igen, jag vét inte, men om jag inte gör de måste jag väl ta hjäölp. Vill inte äta antidepressiva tabletter för jag vet hur det är. Har ätit tidigare, o då mådde jag bättre på ett sätt men sämre på ett annat.

Men men, måste jag så måste jag!!

Jag är rädd för mig själv!! Vad ha jag för tankar!! NEJ  dom tankarna få ju inte komma över mig!!! MEn dom tankarna kom över mig igår kväll. Jag tänkte igår när jag gått o lagt mig: "nu skiter jag i allt, jag tar o skriver åt någon av killarna som jag kan ha telsex med." Jag hade sådan ångest och rädslan att jag förlorat alla tryckte hårt i mitt bröst. Kunde inte känna o tänka på ngt annat. Tänkte ta o gö mig illa igen, ha sex med någon bara för att trycka undan rädslan o finna tröst för stunden, men den trösten gör mig illa för jag vill ju egentligen inte ha sex, utan kärlek. någon som bryr sig om mig. Hur kan jag ens tänka dom tankarna? Vill absolut inte göra så mot honom, min söta, gulliga K, aldrig!!! Men jag kan inte lita på mig själv, och de är inte undra på när jag få sådana tankar. Och jag hade kunnat vara kapabel till att göra så. Denna rädsla få inte styra mig. NEJ!!!!!!!!!! Jag är livrädd för mig själv, va jag kan göra!!! Hur jag kan förstöra för mig själv!!! Hur jag kan såra andra, göra illa andra!! Sådana som jag älskar och som jag håller av!!  De gör ont i mitt hjärta när jag tänker på d! Men som tur va, gjorde jag inte d!!! Tänkte NEJ jag ska inte göra det, jag ska försöka läsa och koncentrera mig på d, och de gick bra. Sedan mitt i allt så ringde K o allt kändes bra när jag fått prata med honom en stund. Sedan ha jag somnat.

Vad var det som gjorde att jag fick sådan panik av att jag kanske gjorde min kompis besviken. Varför få sådan ångest, varför så rädd att förlora henne, och sedan alla andra. Jag fatta inte riktigt hela händelseförloppet hur de gick till. Vet bara av att det var att jag hoppa av utgången som satte igång de hela alltihopa.

Satte igång de hela allt ihop så att jag tog fram kniven, när jag tog fram den och minns att jag lovat kuratorn att aldrig mer skära mig, så tänkte jag "vad spelar de för rol att jag lovat henne mer, hon bry sig inte heller mer om mig, hon orkar inte heller med mig mer."  Men när jag mot armen och kände vreden inom mig så föll de bara över mig, den ständiga frågan jag har till mig själv" varför inte våld mot honom, för det var ju honom jag egentligen ville döda" Då slog jag kniven i golvet istället. Jag vet inte hur det gick till allt, men jag vet att jag som vanligt låg på golvet i fosterställning och skrek på hjälp(pappa hjälp mig då, skriker jag oftast då), drog mig i håret emellan åt, slog i golvet sparkade vilt. Undra just om de var så de kändes när min morfar var på mig? Men jag förstod att jag måste göra något, för jag klarar inte av de här länge till innan jag gör något som inte är bra för mig på något sätt. Tillslut ringde jag psykjuoren, eftersom jag inte vågade ringa nån av mina nära eller åka till dem. Eftersom jag känner att jag bara är till besvär, rädd att göra dem besvikna och skäms så mycket. Fick prata med en bra skötare där, hon tyckte jag skulle komma in och lovade mig att ringa min mamma o pappa. Då ringde pappa o han kom till mig.

Jag är så ledsen att mitt liv är så här, mitt liv hade kunnat vara så annorlunda om inte du "svined" hade gjort så mot mig. Men jag ha ju användning av erfarenheterna på mitt jobb, där de jag ha ansvar över ha d mkt tungt. Måste se positivt även på de för att orka.

Tack du som brukar kommentera mina inlägg!

Hej o hå va de gå!!

Ja jag vet inte just nu känner jag mig hopplöst irriterad på mig själv! Jag tycker jag bara sätter och lägger mig ner och orkar inte göra något, denna ständiga trötthet. Vad beror den på??

Men jag vet inte, jag tro jag e kär! Tokkär! De e så konstigt!!! För det var ju inte länge sedan jag skickade första smset till honom, bara lite över 2 månader sedan, men det känns som han alltid ha funnits, känns som jag kännt honom i hela mitt liv. Har aldrig kunnat vara mig själv med någon kille, med honom kan jag det! Han är en så lugn, vettig och klok kille. Han tänker så mycket likadant som mig. Han har så många fina sidor. Han kan prata om känslor o e så mjuk o försiktig, ändå är han rak och vet vad han vill. Känns som vi ha så mkt gemensamt!!!

Snart få vi träffas igen, han kommer på fredag hit till mig.

De gå undan för oss, tänker att vi ska ta de försiktigt och göra detta långsamt, men de gå med väldig fart.

Men va gör man när man e tagen av en storm som man bara vill åka med för att det känns så bra. Självklart ska man ju åka med då tycker jag!