Först sån ilska,sedan så ledsen,sedan ångest, sedan är det helt tomt..kan de vara gubben som påminner om min morfar som gräver fram gamla minnen. Flickan i mig är mycket rädd för honom, men jag är en kvinna nu och agerar därefter, så det är ju ingen fara. Jag är så leds på att bli påverkad, måste kanske acceptera att det är så och kommer alltid att vara så. Men hur ska jag kunna acceptera det? Nåväl kommer väl dit en dag.

Det änns så motigt just nu, precis som allt är emot mig. Hur kan det kännas så, när allt går så bra och jag hardet så bra. Är nog ångesten och rädslorna som ger den känslan.