Jag är rädd för mig själv!! Vad ha jag för tankar!! NEJ  dom tankarna få ju inte komma över mig!!! MEn dom tankarna kom över mig igår kväll. Jag tänkte igår när jag gått o lagt mig: "nu skiter jag i allt, jag tar o skriver åt någon av killarna som jag kan ha telsex med." Jag hade sådan ångest och rädslan att jag förlorat alla tryckte hårt i mitt bröst. Kunde inte känna o tänka på ngt annat. Tänkte ta o gö mig illa igen, ha sex med någon bara för att trycka undan rädslan o finna tröst för stunden, men den trösten gör mig illa för jag vill ju egentligen inte ha sex, utan kärlek. någon som bryr sig om mig. Hur kan jag ens tänka dom tankarna? Vill absolut inte göra så mot honom, min söta, gulliga K, aldrig!!! Men jag kan inte lita på mig själv, och de är inte undra på när jag få sådana tankar. Och jag hade kunnat vara kapabel till att göra så. Denna rädsla få inte styra mig. NEJ!!!!!!!!!! Jag är livrädd för mig själv, va jag kan göra!!! Hur jag kan förstöra för mig själv!!! Hur jag kan såra andra, göra illa andra!! Sådana som jag älskar och som jag håller av!!  De gör ont i mitt hjärta när jag tänker på d! Men som tur va, gjorde jag inte d!!! Tänkte NEJ jag ska inte göra det, jag ska försöka läsa och koncentrera mig på d, och de gick bra. Sedan mitt i allt så ringde K o allt kändes bra när jag fått prata med honom en stund. Sedan ha jag somnat.

Vad var det som gjorde att jag fick sådan panik av att jag kanske gjorde min kompis besviken. Varför få sådan ångest, varför så rädd att förlora henne, och sedan alla andra. Jag fatta inte riktigt hela händelseförloppet hur de gick till. Vet bara av att det var att jag hoppa av utgången som satte igång de hela alltihopa.

Satte igång de hela allt ihop så att jag tog fram kniven, när jag tog fram den och minns att jag lovat kuratorn att aldrig mer skära mig, så tänkte jag "vad spelar de för rol att jag lovat henne mer, hon bry sig inte heller mer om mig, hon orkar inte heller med mig mer."  Men när jag mot armen och kände vreden inom mig så föll de bara över mig, den ständiga frågan jag har till mig själv" varför inte våld mot honom, för det var ju honom jag egentligen ville döda" Då slog jag kniven i golvet istället. Jag vet inte hur det gick till allt, men jag vet att jag som vanligt låg på golvet i fosterställning och skrek på hjälp(pappa hjälp mig då, skriker jag oftast då), drog mig i håret emellan åt, slog i golvet sparkade vilt. Undra just om de var så de kändes när min morfar var på mig? Men jag förstod att jag måste göra något, för jag klarar inte av de här länge till innan jag gör något som inte är bra för mig på något sätt. Tillslut ringde jag psykjuoren, eftersom jag inte vågade ringa nån av mina nära eller åka till dem. Eftersom jag känner att jag bara är till besvär, rädd att göra dem besvikna och skäms så mycket. Fick prata med en bra skötare där, hon tyckte jag skulle komma in och lovade mig att ringa min mamma o pappa. Då ringde pappa o han kom till mig.

Jag är så ledsen att mitt liv är så här, mitt liv hade kunnat vara så annorlunda om inte du "svined" hade gjort så mot mig. Men jag ha ju användning av erfarenheterna på mitt jobb, där de jag ha ansvar över ha d mkt tungt. Måste se positivt även på de för att orka.

Tack du som brukar kommentera mina inlägg!

Hej o hå va de gå!!

Ja jag vet inte just nu känner jag mig hopplöst irriterad på mig själv! Jag tycker jag bara sätter och lägger mig ner och orkar inte göra något, denna ständiga trötthet. Vad beror den på??

Men jag vet inte, jag tro jag e kär! Tokkär! De e så konstigt!!! För det var ju inte länge sedan jag skickade första smset till honom, bara lite över 2 månader sedan, men det känns som han alltid ha funnits, känns som jag kännt honom i hela mitt liv. Har aldrig kunnat vara mig själv med någon kille, med honom kan jag det! Han är en så lugn, vettig och klok kille. Han tänker så mycket likadant som mig. Han har så många fina sidor. Han kan prata om känslor o e så mjuk o försiktig, ändå är han rak och vet vad han vill. Känns som vi ha så mkt gemensamt!!!

Snart få vi träffas igen, han kommer på fredag hit till mig.

De gå undan för oss, tänker att vi ska ta de försiktigt och göra detta långsamt, men de gå med väldig fart.

Men va gör man när man e tagen av en storm som man bara vill åka med för att det känns så bra. Självklart ska man ju åka med då tycker jag!

..men jag har som haft så mycket här och jag ha tyvärr inte varit mkt hos min kurator. De är ett tag sedan jag ha varit hos henne och jag känner att det inte är bra. Jag måste ringa henne och ta en tid, de känns inte bra. känns som jag ha så mkt o prata om och tiden rinner iväg. Men jag gör ingenting, gör allt annat utom det viktigaste. Jag måste ju ta tag i alla dessa saker. Jag måste ju prata med henne om allt det jag skrivit upp, inte bli de annars bättre!! Nå, så här ligger det till just nu. Men jag ha inte tänkt ha de så. Därför ska jag ringa henne nu på Måndag och jag ska inte glömma, ska sätta en påminnelse!! Och den här gången få hon inte vara sjuk just när jag tar tag i det och ringer henne. Så var det sista gången jag ringde henne.

Det är som att det är det jobbigaste som finns att ringa henne. Men egentligen är det inte det som är jobbigt, det är ju ingenting, bara en vanlig handling. Men det är det som jag ska prata om med henne som är så jobbigt, därför beter jag mig som att det är det värsta som finns att ringa henne även fast jag inte tycker alls att det är jobbigt att ringa henne.

Killen jag träffade på nätet har varit hit till mig och han e en sådan kille som jag aldrig träffat o  som jag trodde att jag aldrig skulle träffa. Hade jag sett honom på gatan hade jag inte ens lagt märke till honom. Men han e väldigt, väldigt fin och jag gillar faktiskt honom. Trodde aldrig jag skulle kunna bete mig så normalt tillsammans med en kille. Jag kan prata om allt med honom och jag kan vara mig själv, de är som att de e så de ska va och inte på annat sätt. Jag ska o hälsa på honom om en vecka, ska bli så bra och roligt att få träffa honom igen. Det är många mil emellan oss, men än så länge är det inget problem, men skulle de utvecklas så att det blir ett problem då tänker jag ge mig av till honom, de vet jag, för de är så de känns. Men jag känner att det är något som sätter stopp emellan oss, occh jag tror att det är mina känslor som jag vet att jag ha kvar till den här killen som jag inte ha kunnat prata med. Jag tänker ganska ofta ändå på honom, de är som jag inte kan glömma honom. Men jag ha bestämt att jag inte tänker träffa honom nu, för de blir bara så jobbigt när jag känner så för honom och inte ens kan prata med honom. Jag vet inte om jag gör fel val. Men det är ett sådant val jag ha gjort. Ser jag honom på krogen så vet jag inte vad jag ska göra, men tror jag kommer att smita undan.

Hur kan man känna så?

Hur kan man få?

Jag glömmer aldrig dig!

Tänker du nångång på mig?

När du finns i mina tankar,

så är hjärtat varmt o bankar.

Varför visade jag det för dig?

Varför erkände jag det för mig?

Det gör ont i mitt hjärta för att jag tror,

att i ditt hjärta någon annan bor!

Jag lämnar mig helt,

för allt känns så stelt.

Jag känner att jag längtar att få ge

den ömhet som du fått se.

Jag undrar vad du känner.

Jag undrar vad du tänker.

jag ber honom komma upp och titta på en kniv som min lillasyster fått av en bekant, jag e mkt ivrig. när vi kommer in  rummet så går jag fram dit var kniven ligger o ska visa den för honom, kniven ligger på en hylla som står just vid fönstret. När jag ska visa den så vet jag att han inte ska bry sig om den, han bryr sig bara om att få sina behov tillgodosedda.. Han kysser mig, håller mig om midjan, stoppar ena handen innanför tröjan, smeker magen o upp över brösten, han klappar på dem, sedan fortsätter han med handen ner över magen o stoppar handen innanför kjolen, strumpbyxorna o trosorna. d e lätt för honom o få handen innanför då linningen är sydd så de ska va lätt att få av o på kjolen. Han smeker min mutta och suger mina läppar hårt, hans tänder trycker mot mina läppar. Jag e livrädd att någon ska se oss från fönstret eller att någon ska komma in. När han smeker min mutta så ilar det från den in i min mage, min mutta reagerar. Jag blir kåt, jag är alltså med på detta. Hela min kropp reagerar, när han rör vid min mage o på brösten. Vill jag det här när kroppen reagerar?? Vill jag det här när jag tar honom ensam för att visa kniven även fast jag vet vad han kommer att göra, jag vet ju redan att han inte bryr sig om den...eller är det så som min kurator fråga mig, om jag kan tro att jag visa honom den kniven för honom för att visa honom att jag ha lust att använda den när han gör så mot mig????????????????? Jag vet att jag inte ville, men det känns som att det var så att jag ville när kroppen reagerade. Men de va ju han som lekte med mina lustkänslor så att jag skulle känna att jag var villig. Och då fick han bekräftat de han ljög för sig själv, att jag ville, annars bli jag väl inte våt i muttan om jag inte vill!!!! Men det konstiga var att jag tyckte ändå om det även fast jag hatade det. Det var som att jag längtade efter det även fast jag fasade för det. Var de så att jag tyckte om det? Var de så att jag längtade efter det?

Jag ha hört

ja de va en som sa

att kärlek är överreklamerat

men jag känner

att de inte stämmer

för då måste d va kört

de är något som vi måste ha

jag tror du känner de min kamrat

ja du känner

att de stämmer

för de är bevisat

av alla människor på jorden

att vi behöver varann

jag tror vi känner

att de faktiskt stämmer

ensamheten ha visat

då få vi de eländiga orden

jag är inte sann

Nu ha jag kunnat hålla mig ifrån att snacka sex m killar och ta bilder av mig, men jag är hela tiden livrädd att jag ska falla dit. Ibland känner jag att de är lika att jag inte alls snackar m killar och i andra stunder känner jag att de inte spelar någon roll de e väl lika o fortsätta i samma bana när jag inte kan något annat. Men jag kan ju annat, de ser jag ju, jag kan ju messa och prata i telefon om annat än om sex, så jag kan ju och det duger!!! Jag är en människa med en massa kunskaper, tankar, känslor mm mm!! Men jag diskvalifisierar mig själv hela tiden, därför att han ha fått mig att KÄNNA så, där ha jag en känsla, jag är alltså en MÄNNISKA!!! Just nu känner jag mig så leds på mig själv!!!

Jag ha börjat snacka m en kille på nätet som verkar mkt trevlig och vettig, det går så bra o prata m han, även fast jag är livrädd att han ska börja snacka snusk och det ha han märkt förstår jag. Han fråga mig om jag va rädd om det var det han skulle fråga mig, men jag kunde inte erkänna för honom d, nää sa jag. Ja nog e man då knäpp!! Nu när jag ha kontakt m honom är jag hela tiden livrädd att han bara är ute efter sex och att han låtsas, men ändå tro jag honom d han visar att han e intresserad av annat o se vem jag är. Vi ha tänkt o träffas i verkligheten, jag vill verkligen se han, se vem han är. Hur han ser ut och hurdan han är. Men samtidigt är jag livrädd, tänk om han döljer något hemskt där bakom och våldtar mig. Men jag få söka stöd av mina vänner och mina syskon, så ska jag nog klara av d, måste prata m dem.

Jag vet inte samtidigt som jag vill de här så är jag hela tiden rädd, livrädd!! Tänker ibland att jag kanske inte är beredd för det här. Jag vet inte, men jag vet att jag måste ha kontakt med killar för det vill jag, de e intressant och jag gillar dem. Men jag tror de är rädslan som får mig att dra mig tillbaka, mina erfarenheter gör så att jag är så rädd, därför behöver jag ha kontakt med dem på ett sånt sätt så att jag få andra erfarenheter. Sedan om jag få kontokt med fel sorts kille då ska jag avbryta, men de e inte så lätt när självkänslan är så låg och fel sorts killar spelar på dem. Men så fort jag känner att det inte känns bra, då ska jag avbryta. Så måste jag göra, för jag är värd att ha det bra.