Sitter framför datorn och hör på musik. Borde egentligen göra annat, har så mkt att göra. Nååå de blir som det blir.

Jag mår bra nu för tiden, tar medicin varje dag och de behöver jag allra helst nu när jag e gravid. Graviditeten går så otroligt bra så jag kan inte nästan tro att det är sant. Har typ nästan inga besvär alls.

Men nu är det sista veckan jag jobbar, sedan ska jag ha semester och de skrämmer mig. Jag vet inte varför, det är som att jobbet gör mitt övriga liv meningsfullt. Men det är väl så att allt har ett sammanhang. Har jag jobbet som jag trivs med, som jag verkligen vill angagera mig i, så klarar jag ekonomiskt också med det liv jag vill ha.

Och just nu dessa senaste dagarna ha jag haft en ångest liggandes över mig som inte vill släppa taget om mig. Men det kan vara att jag är stressad som min pappa säger. De är som att jag har en konstig känsla över mig hela tiden, att ingenting händer, jag bara är på olika ställen, ringer en massa samtal men ingenting blir gjort. Men jag vet ju att jag kommit frammåt ialla fall.

Sedan vet jag inte det här med sex. Jag vill ha sex, jag har behov, men det blir ingenting, det är en sån sorg och jag känner mig så maktlös, när jag inte kan hjälpa min pojkvän. Annars har vi så lite sex, men då kunde jag leva på de mellan gångerna. Men nu när min mage har växt har vi inte haft sex på över två månader. Han säger att det känns konstigt nu när jag är gravid och det verkar så jobbigt för honom att prata om det, så jag vill inte heller vara för frågvis och pressa honom. Men det gör mig så ledsen och jag gråter mkt pga detta, jag vet inte. Jag försöker tillfredställa mig själv, men det gör mig bara mer frustrerad att jag inte får honom, det är som att det är bara han som duger. Kanske är de så att jag behöver få bekräftelse att jag duger även nu när jag förändrats. Är så rädd hur detta ska fortsätta när barnet kommer. Vill inte att allt detta ska ta slut, vill kämpa för att hålla glöden uppe, vill inte att vi ska glida ifrån varann. Men det behöver ju inte leda till det. Men känner mig så liten och maktlös.