Jag kommer ihåg att jag letade nån, jag vet inte vem, kan de ha varit så att det var dej jag letade. Jag ha en känsla att det var dej jag letade, men varför??? Jag kikade in i sovrummet där ni sov, du var där. Du höll på att byta om dig och hade dörren på glänt, du hade bara kalsonger på dig. När jag såg dig kom den där känslan över mig, jag kan inte förklara känslan och kan som inte riktigt själv uppfatta vad det är jag känner. (Men jag tro de är fruktan, d känns i hela kroppen, de liksom far ut ända ut i fingrarna och tårna, de känns i hela kroppen. Jag känner hur hjärtat slår ute i fingertopparna, en klump i halsen och smärtan i magen. Benen blir gele och hela kroppen bli som förlamad, men ändå kan jag röra på mig, hjärnan blir blank men är ändå som på högvarv. Och hjärtat slår som en galning.) Jag klev då in i rummet innanför dörren, de var som att jag hade känslan att det var min plikt att komma då du tittade på mig, de var kravet. Du kom fram till mig med huvudet på sne och ditt leende som fick mig att dö. Du tog mig runt midjan och försökte kyssa mig. Men vad gjorde jag med munnen, var hade jag mina händer. Jag minns inte det, det måste ha varit en svår situation o veta vad jag skulle göra av med dem. Kanske därför jag helt förträngt var som var. Du flytade dina händer på min rumpa, lyfte upp mig lite från golvet och tryckte mig gnidande mot dig. Jag minns att jag hatade känslan i muttan då. Såklart reagerade min kropp på beröring, även beröring som jag egentligen inte ville ha

Kanske därifrån känslan av hat kommer när jag tillfredställer mig och låter kroppen reagera. Jag känner mig så ledsen, så otroligt ledsen. Min sorg är stor över de du rövade bort utav mig, och samtidigt känner jag ilska, besvikelse, hjälplöshet, uppgivenhet.

Jag vet inte varför jag känner att jag vill ta upp de här som att jag berättar åt dig morfar "svined"!! Kanske e de så att jag känner att jag vill berätta åt dig hur jag upplevde de, hur djupt du kränkte mig. Då e de som att jag berättar de å dig på något vis.