Jag har börjat fundera om de kan vara så att jag har mindre sexuell lust när jag har en period då äckelkänslorna till kroppen är intensivare. Jag tror det. För jag har märkt att det är i samma perioder som jag börjar uppmärksamma mer min mage och ser allt mitt fläsk hänga. Då äcklas jag extremt av magen, brösten och muttan, då vill jag bli av med dem o önskade bara att jag kunde ta bort dom från min kropp och sätta dit rena sådana som inte är så smutsiga. Jag vet ju att det inte är så att min kropp är smutsig, men känslor är känslor och är inte så lätta att övertyga med tankarna, det tar tid. Och sedan behöver känslorna också bekräftelse från andra än ne själv att så här är inte fallet för att komma ifrån dem.

Jag minns en gång jag var glad och sprang fort upp för trapporna på väg till mitt rum, jag höll på att rita planlösningar på hus, på fantasi som jag gjorde mkt då. De är riktigt kul och intressant tycker jag. Hade hört hur en tyckte sin inredningslösning var bra i sitt hus, så jag hade börjat grunna på de för att utveckla mig själv. Men när jag sprang in i korridoren så möter jag E där!!! Jag minns att jag tog då bara o sprang rätt in i sovrummet där han o mommo sov, slängde mig på rygg i sängen och bresade. Han kom in i rummet med sitt leende och böjde sig över mig och sög mina läppar. Jag såg på hans ögon hur han var skärpt o lyssnade efter ljud, samtidigt som han smekte med sin hand på muttan. Sedan tog han o tröck upp mina knän på min mage, drog ner mina strumpbyxor o trosor, hur han hade fått ut snoppen vet jag inte, så våldtog han mig där.Sedan la han ngr godisar i min hand och sa "så så", men sedan minns jag inte vad som hände. Allt gick så fort. Men jag minns att jag låg och bad till gud att han skulle döda mig istället när han gjorde det. Men han dödade ju aldrig mig, för han njöt ju av att plåga mig.

Så här gjorde jag en period, att jag bara gick fram till honom eller la mig i sängen för att låta honom göra det. Det var som att jag hade gett upp, som att jag tänkte att "det är lika att låta honom göra det på en gång så att det fort är över. För om jag försökte dra mig undan så hade jag ju ändå ingen chans, han tog fast mig, så varför ens försöka fly när det ändå inte går."

Varför känner jag så här nu igen, känslan kommer då och då över mig så intensivt, att alla hatar mig! De e oftast som det blir så på kvällarna o nätterna, och vart söker jag mig då!! Jo ut på datingsidor på nätet, men varför går jag dit då!!! De är ju inte där jag få bekräftat att ngn älskar mig. Där får jag bekräftat att jag är en kropp och ett sexredakap. För där ute e d många som kommer m de, och det är det enda jag kan snacka om där, SEX!! D blir automatiskt så, jag försöker prata om ditt o datt, men nog hamna jag ändå dit.Det är ungefär som att annars vill dom inte snacka med mig. Men varför skall jag snacka med dom, det är ju inte bra för mig. Kanske det är för att straffa mig själv där också!!!

Jag blir så rädd när jag ser hur jag handlar exakt som jag känner, det skrämmer mig att man kan sänka en annans människas självkänsla så. De är ju hemskt!!! Och det här har hänt mig, det känns mkt svårt att se, de gör ont!! Men nu ser jag det, och det känns som en lättnad för mig också, för de klarnar liksom upp varför jag beter mig på olika sätt. Och nu känner jag mig VÄLDIGT motiverad till att skriva upp om vad jag ha pratat om med mina vänner och med andra killar och tjejer när jag varit ut. Då kan min kurator bolla de med mig så jag kanske få en ljusning till varför det låser sig helt när jag ska snacka m killar om ytliga saker. Då kanske vi kan komma på vad jag kan styra in snacket till för att jag ska känna mig trygg o inte så osäker.

Nu när jag snackat m min kurator om vad det ä jag kan va rädd för när jag snackar med killar, så ha jag börjat tro att jag e rädd fö att killen ska börja snacka om sex eller åt de hållet, för de e obehagligt för mig.

Jag vet inte hur många gånger jag fått höra det, men det är som att jag aldrig fattar det.

När jag har haft sex med killar så ska jag inte ta på mig allt ansvar, utan killen har också ansvar över det, han är vuxen och har valt att ha sex med mig! Om han inte vill så måste han säga ifrån, precis som jag. När jag har haft sex och inte egentligen velat det, så sätter jag all skuld på mig, för det är mitt ansvar att lyssna på min vilja. Samma ska jag tänka om killarna.

Den kille jag hade sex med när jag hade gjort abort och egentligen inte ville ha så tog jag allt ansvar på mig. Men nu förstår jag när jag bollat det med min kurator att så kan jag inte ta det. Jag kan bara ta det som angår mig som ansvar. Men det faller på plats nu för mig hur jag tänker. Han drog sig undan ibörjan, men sedan ändrade han sig och var aktiv: alltså han valde ju där att vara me, men jag tog de som att jag tvinga honom, men han hade möjlighet att säga nej ochjag vet att jag aldrig hade gjort det om han hade sagt nej. Sedan på morgonen sa han att det var fint, men att han ångra sig för han ha en tjej som han gilla där hemma. Där tog jag på mig allt, men det är inte på mitt ansvar, utan på hans!!! Och sedan kan det ha varit så att han ville ha ett engångsligg och var rädd att jag ville mer, och då drog han sig ur på det sättet. Så jag ska absolut inte skämmas över det!!!

Utan jag ska se till så jag inte straffar mig själv genom att ha sex fast jag inte vill. Och sedan ska jag se till så min självkänsla bli bättre, för det är den som gör att jag känner mig så här, och beter mig så här. Känslan av att vara värdelös och en mkt dålig människa gör så att jag verkligen tror att jag gjort något dumt som jag inte ens gjort och då måste jag straffa mig ännu mer, det blir en ond cirkel. Men att jag låg med honom var inte rätt mot mig, och att han låg med mig utan att han egentligen inte ville det var inte rätt av han mot honom själv. Vi båda hade ett ansvar där! Han var vuxen, jag var vuxen och ansvarar över våra handlingar. Så är det, men de är inte lätt när livet är kompliserat.

Sedan måste jag påminna mig själv: Jag mår dåligt och har mycket ångest, som tar krafter av en, därför orkar jag inte lika mkt som jag hade velat med mitt vanliga liv. Därför skall jag inte känna mig som en dålig människa om jag sätter mig ner för jag är inte en dålig människa!! Men jag kan motivera mig genom att säga åt mig själv, fortsätt så ska du se att det blir bättre snart och tänka att det är någon som vakar över mig, kanske min kära farmor som jag ser så upp till. Hennes själ kanske är här bredvid och stärker mig, hon som var en sådan kämpe.

Jag tycker att jag ha en liten svacka nu med att tillfredställa mig, det är något som känns fel. Ha just nu också mindre lust, få kämpa med lusten. Jag anser det mycket viktigt för mitt välmåendes skull. Dels ger det måbra hormoner, dels är det ett sätt att bry sig om sig själv och göra något som är skönt och bra åt mig själv, sedan något som är väldigt viktigt är att jag lär känna mig själv och min kropp. Men så är det någon känsla som inte känns bra, jag funderar vad det är, nå men de kommer fram och går över det vet jag, men få analysera. Men den känslan gör ofta så att jag avbryter och känner att det inte är någon idé, de är som att jag ger upp då, därför känns det så viktigt att få bort känslan.

Nu sist när jag tilfredställde mig, så gick de bra, men då när jag fantiserar om en snygg kille som finns i verkligheten så finns känslan där att det kanske ändå inte är så bra för mig att göra det. Eftersom jag ha en skev självbild, där jag endast ser mig som ett sexredskap och att inte killar alls kan se något annat hos mig. Då blir jag lite orolig om den självbilden förstärks även när jag bara fantiserar, för jag vill få bort den känslan och den bilden av mig själv, och sedan är jag orolig att jag ska få den känslan att den här killen bara ser mig som ett sexobjekt.

Nå jag får prata med min kurator om de, men sex vet jag att jag inte kan ha förrän jag känner en kille bättre och att jag ha fått bekräftat att den här killen ser något annat hos mig än min kropp, den dagen jag får den erfarenheten så tror jag att det blir ett rejält uppsving för min självkänsla och självbild.Men jag märker att jag lätt faller dit, ger en kille mig en invit på sex, så är det som något händer med mig. Här en dag så var det en kille som ville och jag som sa att jag ville, men sedan kände jag bara att de går ju inte, även fast jag hade kunnat tänka mig att ha ett ligg med honom. Nej, de går inte känner jag, eftersom jag känner direkt när en kille visar ngt intresse för mig så känner jag att de e kroppen dom e intresserade utav. Och när ngn kille vill ha sex med mig så blir det som bekräftat att jag bara e en kropp. Därför har jag bestämt mig nu för att tacka nej till sex, även fast jag hade velat ha sex. Och sätta allt krut på att kämpa med att kunna snacka med killar om ytliga saker bara, även fast dom e singlar o snygga. För om jag gör så då får jag min självbild ändrad på så sätt att de blir bekräftat att killar kan va intresserad utav mig på annat sätt än av bara sex.

Jag minns en gång när vi lekte kurragömma, jag o mina syskon o morfar. Morfar lekte mycket med oss barn. Men jag minns den gången att jag o morfar gömde oss bakom en buske och jag var livrädd att han skulle göra något där, men han gjorde inget. Han var som så oberäknelig, ibland sökte han som en galning efter tillfällen och ibland så brydde han inte alls, kanske de var vid sådana tillfällen då han ansåg de alldeles för riskabelt att bli upptäckt. Men för mig vart de då så att jag inte visste var jag hade honom, och det gav mig ett hopp att han kanske skulle sluta. Ett hopp som krossades!!För ju äldre jag blev, desto mer skedde de och desto mer krävde han.

Jag önskar jag hade kunnat skriva annorlunda, men just nu känns allt bara jobbig!! Känns som jag bara hade velat dö, inte leva mer!! Känns hopplöst. Nå nu åker jag kana ner, jag vet inte varför, men livet är väl upp o ner, åsså kanske de är det att jag tänker alldeles för mkt.

Nå jag skiter i allt, och lever bara vidare! De är så mkt jag vill förändra hos mig själv, som känns så hopplöst svårt och det känns som jag inte kommer ngn vart med de.

Jaja en dag i taget, en minut i taget, en sekund i taget!!! Men när en sekund känns outhärdlig, känns som en plåga!! Och när man känner att man inte kan släppa tankeverksamheten runt ett problem man ha som man vill lösa men inte vet hur! Hur gör man då!!!

Jaaha nu märker jag att jag ha den där klumpen i halsen, de är alltså ångest jag ha nu, ångesten gör att allt känns mkt större. Alltså ger jag mig av här ifrån ensamheten, måste känna mig trygg.

Jag känner mig så frustrerad!!! Jag känner mig sjukt ledsen!!! Jag blir galen!!!

Han hindrar mig, han hindrar mig att leva mitt liv!!!! FORTFARANDE!!! Jag blir så arg, ARG!!!!!

Jag är intresserad av en kille och vill verkligen lära känna honom. Men jag klarar inte öppna mig och prata med honom, jag är för rädd!! Vad är jag rädd för??? Är det kanske att jag är rädd för att han ska börja leka med mina känslor, precis som min morfar gjorde. Min morfar ville ha tillgång till min kropp, och för att komma åt den utan att störas så lekte han med mina känslor. Jag har börjat tro att de är så. Sedan så tror jag att min självbild spelar in. Ja de är vad jag tror, men jag vill inte tänka att det är så, för de kan bero på annat också.

Jag vill komma över det NU!!! Men det går inte,de måste ta den tid det tar, de går inte att hasta o tvinga fram sig, för då låser det sig, jag måste ha tålamod!! Och jag ha tålamod och tänker inte ge mig, jag tänker komma över de o lära känna denna kille!! Men jag blir så galen för jag vet inte hur länge killen ha tålamod, när han ger upp!!! Jag blir så ARG!!! För jag vet ju inte då vad det är jag mistar, jag ha ingen chans till att få reda på de!!! Jag vet inte hur jag ska få honom att förstå att jag verkligen vill lära känna honom, när jag inte pratar!!! Hur ska han veta att jag vill prata!!!

Jag känner mig död, jag dör inombords igen och igen!!

Men jag ska se till att jag kommer över det här, jag ska kunna lära känna killar jag vill lära känna!! Jag ger inte upp, även om killarna ger upp!!! För jag vet att jag kommer en dag över det!!

Nu är jag här igen..tagit en paus ifrån detta bloggande, har koncentrerat mig på att gå igenom det jag skrivit här med min kurator, ha fått bolla minnen o tankar med henne, men ha inte än hunnit gå igenom allt. Men det går frammåt.

Jag mår rätt bra idag, även fast jag har sovit ganska dåligt de sista nätterna. Vet inte varför, men de e så ibland, nå men jag försöker se till så att jag ta de lungt på dagarna när jag sovit dåligt så jag ska orka. För man ha inte samma energi och jag ha lärt mig att jag måste tillåta mig att släppa taget o ta de lungt, för de måste alla göra för att orka.

Så de känns faktiskt ganska bra ändå.