Jag minns en gång när vi lekte kurragömma, jag o mina syskon o morfar. Morfar lekte mycket med oss barn. Men jag minns den gången att jag o morfar gömde oss bakom en buske och jag var livrädd att han skulle göra något där, men han gjorde inget. Han var som så oberäknelig, ibland sökte han som en galning efter tillfällen och ibland så brydde han inte alls, kanske de var vid sådana tillfällen då han ansåg de alldeles för riskabelt att bli upptäckt. Men för mig vart de då så att jag inte visste var jag hade honom, och det gav mig ett hopp att han kanske skulle sluta. Ett hopp som krossades!!För ju äldre jag blev, desto mer skedde de och desto mer krävde han.