Minns en gång i skolan, jag vet inte om vi gick i slutet av lågstadiet eller i början av mellanstadiet, då jag inte allas kan minnas ålder eller något sådant.

Vi hade haft gympa, vi var i omklädningsrummet efteråt. Vi var fyra tjejer och sex killar i vår klass. Ja alla andra hade hunnit klä på sig och jag som vanligt var söligast att få på mig. Då bankade killarna på dörren, som vanligt. Det var väl i den åldern vi var i då, då det började bli väldigt intressant. Nå men då hände det jag inte trodde skulle hända. Mina klasskompisar, tjejerna bestämde att dom skulle öppna dörren och låta killarna titta på mig. Jag fick panik men kunde inte säga något, den dära skammen kom över mig och jag blev alldeles stel och rädslan kom över mig. Vad skulle nu hända!!!! Bli våldtagen igen av fler!!!! Nå jag hant ta på mig trosorna innan, men inte mer. Minns inte vad killarna gjorde eller sa, men jag minns känslan, förnedringen, skammen. Det tog så lång tid att sätta på mig de andra kläderna på mig, jag var ju alldeles stel och rädd. Jag sa inget, vågade inte!! Om jag inte hade varit med om de jag var med om just då, undra om jag hade reagerat annorlunda? Jag tror jag hade gjort det. Då hade jag varit starkare, för då hade jag haft kvar min självkänsla. Och så hade jag inte varit så rädd, tror jag hade varit arg och sprungit iväg då. Men nu var jag livrädd för att bli våldtagen, jag var rädd för sådant som inte ett litet barn ska behöva vara rädd för. Sådant som en liten flicka inte ska veta vad det är för något, en liten flicka ska inte veta vad det innebär.

Men jag blev inte våldtagen, de bara tittade på mig och pratade en massa, men vad de sa hörde jag inte. Jag var inte närvarande längre!!!!