Jag vet inte, fast jag inte vill att det som hänt mig skulle ha hänt, så ändå känner jag att det har lärt mig så mycket. Hade det inte hänt, så hade jag inte varit den som jag är idag, och jag vill inte vara någon annan. Ja det är en livserfarenhet som lär mig hela livet.

Nä den har lärt mig så mycket och gett mig många tunga erfarenheter som jag tagit mig ur, varför skulle jag inte kunna fortsätta ta mig ur fler tunga saker. Nu när jag ser bakåt och minns, så kan jag känna igen saker hos andra människor, och det är så skönt att veta att människors olika beteenden kan ha någon orsak som jag inte vet om.

Och nu när jag ser det, så ser jag att jag inte alls är onormal, jag är precis lika pucko som alla andra människor. Och jag kan känna gemenskap med dessa människor som reagerar på något sätt som jag känner igen, jag förstår, jag vet hur tufft det är när man inte ser det själv. Det gör en bra känsla inom mig. Det hade varit en ännu skönare känsla om jag hade kunnat hjälpa, men det är ju omöjligt att hjälpa alla människor. Nån kan man hjälpa här o var med ett litet, litet ord, för mer behövs det inte. Det vet jag, ett enda litet ord kan göra underverk och göra en människa så gott i hjärtat. Precis som ett ord kan vara förödande vid fel tillfälle, det är en finkänslig balansgång. Men sådant är livet, man kan göra människor gott och ont utan att veta om det. Men jag har alltid tänkt så, bara baktanken i grunden är god så är det de som räknas. Man kan inte veta allt om en människa även om man känner den väl, det kan finnas gömt något där inne.

Nå de var mina tankar!!!