Just nu känns det så hopplöst kontakten jag ha med killarna. Men jag tror att det är de att jag har slutat att spela, nu försöker jag verkligen lyssna på mig själv när jag har sex, vill jag något så tar jag initiativ fast jag känner mig rädd. När jag tar initiativ känns det fel, men då försöker jag prata med min känsla, alltså i huvudet för mig själv. Min pappa har lärt mig att jag ska  erkänna känslan jag har för att kunna jobba bort den. Jag säger åt känslan; "jag ville inte ha sex när jag var liten och då var det fel att göra emot dig själv, men nu är jag vuxen och vill ha sex med den här killen så nu gör jag helt rätt i att visa vad jag vill". Jag vet inte om det är fel sätt att jobba med det, men jag försöker och provar mig fram. Får tala mer med min kurator om själva sexet jag har med killarna.

Men det som känns så hopplöst är att jag inte kan tala normalt med killar utan att ha antingen en känsla att jag när som helst måste hoppa på honom, eller när som helst springa därifrån. Känner mig alltid rädd om en kille visar intresse av att prata med mig, det är frustrerande, hade ju velat känna mig smickrad!!! Känner  mig smickrad, men vågar inte släppa fram den känslan eftersom rädlan för övergrepp tar över. Jag hatar den rädslan!!!! Jag är så leds att vara så frånvarande som jag är när jag ha kontakt med någon kille, frånvarande är jag pga rädlan för att killen ska gå över gränsen, kanske helt plötsligt göra något mot min vilja. Ja erfarenheten av min styvmorfar finns hela tiden där bakom, världens finaste kan bli världens grymmaste i en handvändning!!!!

Här en helg var jag till en KK jag har, vi träffas inte ofta, men det känns som vi ha nåt gemensamt, det känns så kravlöst, det känns så avslappnat även fast det känns så hojja, så känns den kontakt vi har så skönt. Men ialla fall jag var till honom på dagen och vi hade ett väldigt fint samlag, det kändes PERFEKT! Sedan var jag ut med en kompis och vem var inte där, jo min KK. Det var ju kul, men jag låtsades inte se han även fast jag såg att han tittade på mig. Men kände att jag inte orkar prata med honom, kändes som då bli allt förstört då jag ändå inte klarar av att va normal i ett sådant tillfälle, är alldeles för rädd och ha en massa ångest. Min kompis knuffa mig o sa "där e han ju"..men jag bara fräste åt henne att "du kan vara tyst". Känns som skämmigt så här i efterhand, men han verkar ju inte bry sig. Men ändå skämmigt, nå men försöker o tänka att de inte gö något, jag måste göra som jag känner just för tillfället, jag mådde inte bra då o avvisade alla killar som snacka med mig. Då hade de absolut inte varit bra att snacka med honom.