Jag har en gnagande oro inom kroppen, vet inte varför. Ikväll va jag hos mamma o pappa o hälsa på, och då märkte jag hur hjärtat börja slå hårt, ÅNGEST!!! Jag blir så ledsen, av min pappa, min älskade pappa som alltid stöttar mig. Men jag vet vad det är, och jag blir så irriterad att det ska behöva vara så här. Det är det, att pappa är så ledsen över att jag lämnat tron han är i. Men jag får stå ut med det, fast det är så jobbigt och se han ledsen, jag vill ju att han ska vara glad av att se mig, men ack inte idag. Men jag måste ändå leva som jag vill, och inte som han tror är bäst bara för att han är ledsen och tror att det går illa för mig. Hur skyddad var jag i den lilla församlingen, inte alls. Det hjälper inte, hur mycket regler man än har. Dessa människor som vill ont dom utnyttjar allt, dom vet hur dom ska manipulera människor. Till och med min skarpsynte pappa. Men som sagt, han anade ugglor i mossen, som han har sagt och som han lider utav, att han kunnat vara så blåögd och inte vilja tro att det kan vara så, det gör för ont när det kommer så nära på.

Visst känner jag besvikelse över att dom inte reagerade tidigare, men jag förstår ändå dom, och jag förlåter fast jag känner mig arg på samma gång. Men det är ändå inte så att dom bär skulden, för det är morfar som bär på all skuld, för det är han som gjort allt. Ändå tar alla andra på sig skulden, att dom inte sett, att dom inte insett, att dom förnekat det dom sett. Tänk att det ska vara så!!!!!

Jag är så ledsen att det ska behöva vara så här. Åsså mår jag illa av att se min lägenhet, jag tycker det ser bedrövligt här. Nej jag måste ta o städa lite, fast det går nog fort, för det brukar aldrig vara så mycket att röja som jag tycker att det är, känns som mer än vad det är.