Nu vågar jag skriva för nu ska jag inte vara ensam hemma.

Ett minne.

Vi stod på det vanliga stället, korridoren där uppe, minns inte som vanligt hur vi hamnade dit. Men som sagt nu var vi där i den mörka korridoren igen, du med ditt äckliga leende, hela äckliga du!! Du höll om mig om midjan, famla dina händer under tröjan och smeker min mage. Du suger mina läppar, sedan smeker du med dina äckliga händer under kjolen, innanför trosorna. Du upptäcker att jag fått mensen, dina ögon förvandlas till skrämmande lysande ögon. Då hastigt, utan att jag är beredd trycker du hastigt upp ett av dina äckliga fingrar i min slida, de gör ont, inte lite ont. Jag kan inte minnas vad som händer sedan, men ditt finger är inte kvar i min slida, så något måste du ha gjort efter det, men jag vet inte vad. Det är skrämmande att jag inte minns, det känns som "vad ha du gjort mig???" Vad har hänt mig, vad ha du gjort med mig. Det är frustrerande och otäckt att man kan förtränga så, och detta känns så viktigt att minnas. Det är så obehagliga saker som ha hänt mig, som jag vill kunna prata med min kurator om. Men så minns jag inte mer, känns som det hände något annat där. Nå minns jag inte så minns jag inte, kanske det kommer fram senare, men det tror jag inte.