Nu vågar jag skriva för nu ska jag inte vara ensam hemma.

Ett minne.

Vi stod på det vanliga stället, korridoren där uppe, minns inte som vanligt hur vi hamnade dit. Men som sagt nu var vi där i den mörka korridoren igen, du med ditt äckliga leende, hela äckliga du!! Du höll om mig om midjan, famla dina händer under tröjan och smeker min mage. Du suger mina läppar, sedan smeker du med dina äckliga händer under kjolen, innanför trosorna. Du upptäcker att jag fått mensen, dina ögon förvandlas till skrämmande lysande ögon. Då hastigt, utan att jag är beredd trycker du hastigt upp ett av dina äckliga fingrar i min slida, de gör ont, inte lite ont. Jag kan inte minnas vad som händer sedan, men ditt finger är inte kvar i min slida, så något måste du ha gjort efter det, men jag vet inte vad. Det är skrämmande att jag inte minns, det känns som "vad ha du gjort mig???" Vad har hänt mig, vad ha du gjort med mig. Det är frustrerande och otäckt att man kan förtränga så, och detta känns så viktigt att minnas. Det är så obehagliga saker som ha hänt mig, som jag vill kunna prata med min kurator om. Men så minns jag inte mer, känns som det hände något annat där. Nå minns jag inte så minns jag inte, kanske det kommer fram senare, men det tror jag inte.

 

Klara

10 juli 2009 23:42

Kära, kära syster
Om du visste hur mkt jag känner med dej! O hur mkt jag känner igen mej... Jag kan se mej själv i dom saker du skriver om även om kanske miljön ser lite annorlunda ut än mina minnen. SJälv har jag plågats sista tiden av en dröm som egentligen är ett minne som kommit tillbaks, hur jag vaknar i hans säng med händerna fastbunden i sänggaveln och när jag grinar tar han av mej trosorna o gör en boll av dom som han stoppar i min mun och binder om med mina strumpbyxor innan han våldtar mej. Inte ens skriken hade jag rätt till! Fråga om hypnos nästa gång du träffar en shrink. Min bästissyster Minna säger att det är jättebra för då får man ut allting... Fast... jag vet inte om jag VÅGAR få ut allt. Klarar jag av att möta alla dessa hemskheter eller blir jag helgalen då?
Jättekramar till dej syster som vågar berätta!

http://sexungen.bloggagratis.se

 

uppikamp

11 juli 2009 23:47

Hypnos, ja det har jag hört talas om,och tänkt på, men jag VÅGAR inte!! Är så rädd, är redan rädd att jag ska bli helgalen när jag pratar om dom här minnena. Jag mår ju så pyton och de är så obehagligt redan att prata om det jag minns, så nej jag vill ta det försiktigt.
Är man uppvuxen med de orden att människan är född ond och syndig så finns det med resten av livet. Ja till den värsta synden, hordomen, var jag född till. Ve och fasa! Men jag har haft tur att min far var en så förståndig predikant som inte dömde mig också utan bara honom för den lasten, annars hade jag inte levt idag!

http://uppikamp.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Först sån ilska,sedan så ledsen,sedan ångest, sedan är det helt tomt..kan de vara gubben som påminner om min morfar som gräver fram gamla minnen. Flickan i mig är mycket rädd för honom, men jag är en kvinna nu och agerar därefter, så det är ju ingen ...

Vi har flyttat in på övre våningen i vårt nya hus. Det händer hela tiden en massa positiva saker i mitt liv och jag har det jättebra. MEN, ja ett stort men. Jag är nere, ingen livslust. Jag koncentrera mig väldigt mycket på det negativa i livet. Har ...

Jag vet inte.....min samtalsterapeut säger att jag alltid säger så när jag mår dåligt. Och det kan ju vara sant, de är ju så jag känner....JAG VET INTE, men jag mår dåligt, känns bara tomt i mig och jag känner mig så osäker just nu på vad jag ska tro...

Sitter framför datorn och hör på musik. Borde egentligen göra annat, har så mkt att göra. Nååå de blir som det blir. Jag mår bra nu för tiden, tar medicin varje dag och de behöver jag allra helst nu när jag e gravid. Graviditeten går så otroligt br...

Väntar barn med min pojkvän och allt känns så roligt och spännande, ser framemot att få barnet. Men samtidigt så är min kropp och mitt psyke så misshandlat att jag känner att jag inte orkar längre. Att kämpa emot varje dag. Ignorera ångesten som sätt...