Jag vet att de är tokigt

men livet är ju ändå solkigt

så va gö man..

ja man känner något som känns tryggt

kanske e de något man ha byggt

så att man kan..

känna tillhörighet

till någons ömhet

även fast den inte finns här

men man vet att den finns där..

ja någonstans där långt borta

men avstånd känns korta

när man få en liten gnutta bekräftat

av en känsla man fattat..

då väller ömhet ur ens hjärta

med en del smärta

som rinner ihop med den andras..

ja då vet man att man inte e ensam!!!

Jag kommer ihåg att jag letade nån, jag vet inte vem, kan de ha varit så att det var dej jag letade. Jag ha en känsla att det var dej jag letade, men varför??? Jag kikade in i sovrummet där ni sov, du var där. Du höll på att byta om dig och hade dörren på glänt, du hade bara kalsonger på dig. När jag såg dig kom den där känslan över mig, jag kan inte förklara känslan och kan som inte riktigt själv uppfatta vad det är jag känner. (Men jag tro de är fruktan, d känns i hela kroppen, de liksom far ut ända ut i fingrarna och tårna, de känns i hela kroppen. Jag känner hur hjärtat slår ute i fingertopparna, en klump i halsen och smärtan i magen. Benen blir gele och hela kroppen bli som förlamad, men ändå kan jag röra på mig, hjärnan blir blank men är ändå som på högvarv. Och hjärtat slår som en galning.) Jag klev då in i rummet innanför dörren, de var som att jag hade känslan att det var min plikt att komma då du tittade på mig, de var kravet. Du kom fram till mig med huvudet på sne och ditt leende som fick mig att dö. Du tog mig runt midjan och försökte kyssa mig. Men vad gjorde jag med munnen, var hade jag mina händer. Jag minns inte det, det måste ha varit en svår situation o veta vad jag skulle göra av med dem. Kanske därför jag helt förträngt var som var. Du flytade dina händer på min rumpa, lyfte upp mig lite från golvet och tryckte mig gnidande mot dig. Jag minns att jag hatade känslan i muttan då. Såklart reagerade min kropp på beröring, även beröring som jag egentligen inte ville ha

Kanske därifrån känslan av hat kommer när jag tillfredställer mig och låter kroppen reagera. Jag känner mig så ledsen, så otroligt ledsen. Min sorg är stor över de du rövade bort utav mig, och samtidigt känner jag ilska, besvikelse, hjälplöshet, uppgivenhet.

Jag vet inte varför jag känner att jag vill ta upp de här som att jag berättar åt dig morfar "svined"!! Kanske e de så att jag känner att jag vill berätta åt dig hur jag upplevde de, hur djupt du kränkte mig. Då e de som att jag berättar de å dig på något vis.

Tänk att han var på krogen i helg, han som gör mig så glad. Och han ville prata med mig, han sa att han tyckte de var roligt att se mig. Jag trodde inte han ville se mig. Men jag måste tro honom, jag måste tro!! Jag får inte vända de till att han bara säger så och låtsas, för att kunna få ut ngt annat av mej. Och jag kan tro honom, även fast misstankarna finns där. Jag tror att han tyckte de var roligt. Jag var så ledsen och trodde han inte ville se mig mer. Men så blev han så glad och tog mig i famnen när jag kom. Jag kände mig så glad, jag fick krama honom. Men som vanligt kunde jag inte prata mer än höra mig för hur han hade det. Och han försökte inte prata om annat som han gjort tidigare, jag funderar varför. Men de må ju va som det är. Jag ha tänkt så, att jag gör det jag vill och det jag klarar av med, sedan känner jag vad jag känner och reagerar som jag reagerar, och killarna få göra precis som dom vill. De går inte att ändra på sådana saker för just de tillfället. Men man kan förändra sig själv, så man inte reagerar på något sätt som man inte vill reagera på.

Jag lever än idag på det att han ville prata med mig. Han e så söt o så gullig så jag bara bli alldeles till mig. Men men va gö man, de e som det är, och jag tycker att det är bra så. Även fast jag bli frustrerad av att jag inte vågar ta ett steg som jag hade viljat.Men vad spelar de för roll, jag är medveten om det och nu är jag här jag är, så varför inte njuta av det som varar. För stunden som jag fick krama om honom, stunden jag fick känna hur han krama om mig riktigt ordentligt och känna den goda doften av honom. Han e så fin han!!

Jag ha bestämt nu att jag ska försöka njuta av de jag ha, de räcker och gör mig lycklig!! De hålle mig uppe!! För jag tänker nu så, om jag gör illa mig själv nu så förstör jag av det som gör mig lycklig, som gör så att jag mår bra.

När jag tillfredställer mig så faller fantasin till att jag bli våldtagen, jag bli upphetsad av de o samtidigt känns e så obehagligt och jag tänker vad e d jag håller på med. Så vil jag inte fantisera, så vill jag inte att jag ska fantisera.För jag är ju mkt mer värd än så!!!!

När jag fantiserar mer normalt om någon snygg kille, så känner jag mig så enormt ledsen, så enormt arg. För jag känner lust och hat på samma gång. Jag vill inte känna hat på samma gång som jag njuter, hat o vrede på samma gång som jag njuter o ha lust. Kommer det alltid att vara så här??? Jag hoppas att det går att få de känslomässiga på rätt köl. För jag vill inte känns hat när jag njuter. MEn vad är det jag känner hat för?? Jag vet inte, men jag tror jag ska få tag i de oxå, jag vill komma åt allt. Men jag vet hur de är, att de är en lång väg dit oxå, med många olika teorier, förvirring av alla känslor och känslan av hopplöshet.

Morfar, hur kunde du göra så här mot mig!!! Du utnyttjade de sexuella drifterna som fanns i min kropp som barn, men jag var inte psykiskt utvecklad till något sådant. Du använde mina drifter och nu känner jag mig helt utblottad. Jag känner mig naken även fast jag inte är det. Jag känner mig använd och förbrukad. Jag känner mig identitetslös, jag har ingen identitet, det känns som du tog min kropp och min själ, som att jag inte är någonting.

Morfar hur kunde du?? Jag tror inte du vet heller hur du kunde, jag tror att du inte heller ville veta, utan du ljög för dig själv att jag ville, och du ljög så bra för dig själv så du trodde på de även fast du var medveten om att  det inte var så.

Morfar, jag hade velat tala med dig om det här. Men jag kan ju inte, för du är inte här. Du är död, och jag känner fortfarande att du smet ifrån ansvaret när du dog. Varför, har jag något hopp om att du skulle erkänna för mig och ta ansvar för det du gjorde?? Men jag tror att du aldrig någonsin skulle ta hela ansvaret för de, du skulle intala dig själv hela livet att jag ville, för jag tror inte du hade klarat av att bekänna för dig själv hur illa du gjort mig, för du visste hur illa du gjorde mig. Du såg ju skräcken i mina ögon, du såg min förtvivlan.

Vaför morfar gjorde du jämt så lustiga saker?? Varför cykla du till akuten när du hade hjärtinfarkt? Jag undrar om du kände hat mot dig själv! Såg du dig inte mer värd än att göra illa en massa barn? Du gjorde illa en massa människor och vände deras kärlek till hat mot dig. Jag tror att du egentligen hade behövt hjälp, men du tog ingen hjälp.

Tack och lov att jag har tagit hjälp!!! Tack och lov att jag är här jag är nu!!

Om jag bara kunde låta bli att ta dessa bilder, som är så avslöjande. Kommer dom ut någonstans så se alla att de är jag. Jag blir så ledsen när jag gör så här mot mig själv, jag vill ju inte och jag är ju så mkt mer värd!!! Och de känner jag ju när jag gör det. Men jag känner att jag måste så att killen bli nöjd, när dom tjatat tillräckligt mkt. Varför måste jag prata med dessa killar som är så här, jag bara dras till dom, dom ska bara, ska bara och jag känner skuld. Jag kan inte vara på ett sådant ställe där de bara nästan handlar om sex, men jag går dit för att jag känner att jag inte ha något annat, och då gör jag så att jag också få det bekräftat om och om igen. "Ja där se du vilken hora du är!!" Inte är det alla killar som är ute efter sex, det är jag som, skrämmer iväg, skjuter undan eller dissar dom killar som visar ett annat intresse.

Jag bli så irriterad på mig att jag håller på så här. När ska jag ändra på mig, just nu känns det hopplöst!!

Hoppas jag vågar prata med min kurator om de imorgon, och hoppas hon kan hjälpa mig, stötta mig, hoppas hon kan säga mig något som ger mig styrkan att hålla mig undan.

De känns overkligt att det är jag som gör så här, de är ju inte jag, jag är inte sådan här! Jag gillar inte de, ändå säger jag att jag gillar de. Och min kropp reagerar, när jag gör illa mig, de är då jag få riktiga orgasmer, annars vågar jag inte riktigt känna efter. Då stänger jag bara liksom av mig känslomässigt.

Just nu känner jag att jag inte vil leva, känner att jag vill att något ska hända så jag dör, men jag vill inte ta mitt eget liv, nej jag tänker inte ge morfar den äran att han vunnit över mig. Men jag känner att jag längtar så mkt efter frid och ro, känner att jag inte har någon vila, minnena förföljer mig dag ut och dag in, dom plågar mig till vanvett.

Ja nu ha jag fallit dit igen, och jag orkar inte kämpa emot. Jag orkar inte!!! Jag känner mig livrädd, de skadar mig så redan, men vilka bli konsekvenserna härnäst, jag hoppas att de bli bra nu med!! Man jag vet vad folk tycker om de kommer ut, jag är en hora. Och det blir inte bättre av de heller, för jag känner ju mig redan som en hora och beter mig därför där efter.

Beroendet sätter fart, jag måste ha mer, jag vill ha friden och ron jag får då för stunden. Men jag mår än värre efteråt!!! Jag mår så dåligt nu!! Jag ha stängt in mig här hos mig för jag skäms, det känns som alla ser hurdant svin jag är, jag känner mig smutsig och äcklig!! Hur kunde jag bli sådan här!!! Jag vill ju inte, ändå gör jag så!!! Hjälp mig snälla nån ifrån de här!! Om någon annan kunde stoppa mig, jag klarar inte själv o stoppa mig. Jag va ju så stark!! Men tydligen inte nog stark,!!! Men jag vet att det är mina minnen som jag återupplever genom att ha telsex fast jag inte vill. För varför ber jag någon ta mig om midjan, när jag bli så upprörd när nån ta mig om midjan, de väcker starka minnen hos mig. Alltså jag underhåller min sjukdom, och nu är mina framsteg förstörda.

Nääää jag måste ta och göra något för att stoppa mig, men jag känner mig helt handfallen och hjälplös, vet inte vad jag ska ta mig till!!!!!!!!!!

De enda jag vill är att någon ska ÄLSKA mig, men ingen gö de!! Varenda kille verkar bara se mig som en kropp, som ett sexredskap och i övrigt verkar som hata mig för att jag inget har!!!!!!! Snälla hjälp mig eller låt mig få dö!!!!!!

Vad var det jag vågade: Jag vågade visa intresse, jag vågade känna efter.

Men jag vågade inte prata med honom, inte ens om ytliga saker.

Vad gjorde jag för fel, för fort frammåt? kanske

Eller så gjorde jag inget fel, jag är bara inte beredd för detta. Eller så behövde jag detta för att se var jag ligger.

Det som fick mig att bryta den onda cirkeln jag haft m att ha sex m killar, var att killen jag egentligen var förtjust i träffa en tjej. Då förstod jag, det är inte så här jag ville ha det, och det visste jag från början egentligen, men PTSD får mig att agera annorlunda. Så den jag sist haft sex med är den killen och det känns faktiskt mkt bra att det blev just så. Nu har jag inte haft alltså sex på länge och jag märker att läkningsprocessen funkar mkt bättre nu. Alltså det blev fel för mig när jag hade sex. Men märker att jag ha lätt att falla för det. Men jag ha bestämt mig, nej inge sex förrän jag lärt känna en kille mer och jag känner mer för honom.  De e så jag vill ha det!!! Då måste jag göra så.

Sedan ha jag börjat fundera att kanske alkoholintaget också gör en negativ inverkan på min läkningsprocess. Tänker därför prata med min kurator om det, och om så är fallet så är jag mer motiverad till att avstå, nu när jag ser hurdana framsteg jag gör när jag inte har sex. Om så är fallet så avstår jag ända till PTSD:en är borta. Det är det värt!!!!

Vad e de jag känner!!! Jag känner i magen när jag tänker på honom, jag blir alldeles till mig av att se honom, jag flyger när jag ser honom jag går på moln, och jag blir så GLAD av honom, alla känslor kommer fram!! Så när jag ska prata med honom så går de inte, de låser sig, jag bli så rädd så jag springer iväg!!! Blir så arg på mig själv när jag bara springer iväg från honom när jag egentligen vill prata med honom!!! Och nu vet jag inte vad jag ska ta mig till! Snälla nån, ge mig styrka och mod att våga!! Jag vill va starkare än vad jag är nu!! Hur ska jag någonsin kunna vinna när jag inte vågar!! Jag MÅSTE för att jag VILL!!!!! Men när jag väl e där, då sticker jag!!! Fan vilken djävla idiot jag är!!!!!